L2020:4593

Fartygslämningen mäter 17 x 4 meter och den ligger i öst-västlig riktning med fören mot öster. Lämningen vilar upprättstående på 12 meters djup och sticker som mest upp 3 meter över bottnen. Den förliga delen av vraket är bäst bevarad med ett intakt fördäck. Förstäven ligger utfallen på bottnen framför vraket. Cirka 4 meter akter om fören finns en lastlucka med bevarade sarger. Akterskeppet är sämre bevarat än den främre halvan av vraket men akterstäven står in situ och sticker upp 3 meter ovan omgivande botten. På botten utanför vraket ligger nedfallna bordplankor, spant och andra skeppstimmer. I akterskeppet ligger stora mängder sprängsten och mitt i vraket ligger en recent bojsten i betong med en rostig järnögla. I fördäcket finns ett bevarat hål (30 cm i diam) för fockmasten och fartyget har sannolikt varit tvåmastad. Midskepps på babordssidan ligger ett kraftigt rundtimmer som förmodligen en gång varit fartygets stormast. Masttimret vars diameter uppskattas till 35–45 centimeter ligger utfallet på botten vinkelrätt ut från skrovet i riktning mot Drottningholmsbron. Roder, ankarspel och andra skeppstekniska detaljer som brukar påträffas på förlista fartyg saknades vilket indikerar att vraket sänkts med avsikt efter att värdefulla och återanvändbara delar plockats bort. Fartyget är välkonstruerat och såväl spant, bordläggning och innergarnering består av ek varför man kan dra slutsatsen att det inte rör sig om en enkel allmogeskuta. Framme vid fören påträffades en grov och kraftigt korroderad järnkätting och det var vid besiktningstillfället svårt att avgöra om kättingen hamnat där innan eller efter fartyget blev vrak. På typologiska grunder kunde vraket först grovt dateras till 1700-tal eller möjligtvis tidigt 1800-tal. En dendrokronologisk analys av fyra fartygstimmer visar att fartyget byggts omkring 1750–1760. Fartyget har sannolikt sänkts på platsen för att fungera som en förankringspunkt åt den flottbro som Gustav III lät uppföra i sundet mellan Kärsön och Drottningholm år 1787.