L2013:7441

Vrak 4 påträffades i kajen utanför Grand Hotel. Lämningen har varit litet och smäcker. Det låg i nordvästlig riktning med fören pekandes upp på en naturlig grynna. Lämningen hade en lätt slagsida åt babord. Det var klinkbyggt, helt byggt i furu och välbevarat upp till vattenlinjen. Skeppsdelarna hade skarpa och tydliga kanter och på vissa timmer noterades verktygsmärken samt timmermännens ritsar där klinkhaken hade huggits ut ur spanten. Borden är fastsatta med trädymlingar i spanten. Dymlingarna är ca 3 cm i diameter. Infästningarna i bordläggningsplankornas överlapp utgörs av omböjda handsmidda spikar. Spiken slås igenom hela bordläggningen utifrån, på insidan viks spiken med en tång och slås sedan tillbaka på insidan av plankan. Midskepps på styrbordsidan noterades en liten lagningslapp i trä. Lagningen var påspikad från insidan intill en bottenstock. Om detta är en indikation på att skeppet började bli gistet är oklart. Det var den enda indikationen på skador. Möjligen kan denna blivit påspikad redan vid byggandet av skeppet. Skrovet på lämningen är flatbottnat och har en tydligt avsmalnande form mot aktern. Kölsvinet med masthålet påträffades på sin ursprungliga plats. Masthålet var förskjutet akteröver, således inte centrerat mitt i fartyget. Detta indikerar att fartyget haft minst två master. Troligen har masterna varit försedda med varsitt råsegel. Spanten och bottenstockarna var homogent bilade (timren är i princip gjorda i samma dimensioner). Spanten mätte ca 10-12 cm på bredden och ca 8-10 cm på höjden. Bordläggningen var 25-30 cm breda och ca 3-4 cm tjocka. Dessutom fanns det inga vankanter på delarna vilket visar på att man gjort ett noggrant arbete. Både indelningen av bottenstockarna samt valet av placeringen av laskarna (skarvarna) var gjorda med stor precision. Dessa låg placerade på ett symmetriskt avstånd från kölsvinet. Fartyget var välbyggt och virket som använts till byggandet har varit väl utvalt. Tillgången på bra virke bör därför ha varit mycket god där skeppet byggdes. Vid undersökningen av vraket påträffades ett flertal fynd som kan ha funnits ombord vid förlisningen. Ett mindre antal av dessa kan sannolikt kopplas till skeppet. Dessa fynd låg direkt på skrovet. Inget spår av last påträffades. I aktern hittades flera föremål, bland annat flera välbevarade verktyg i järn. Mest utmärkande var ett verktyg med flera funktioner, ett så kallat multiverktyg. Det hade en skålad egg för borrning, en hammarskalle i andra änden samt en mindre yxegg. Troligen har det funnits ett löstagbart handtag för borrmomentet. Vid friläggningen och tvättningen av vraket framkom flera hantverksmärken samt att dymlingarna i spanten syntes tydligt. Just vid dymlingarna hittades spår av en mindre egg. En teori är att multiverktyget användes till att borra hål för dymlingar. Diametern och eggens storlek stämmer bra överens med de synliga spåren. När hålet var färdigt slogs dymlingen igenom bordläggningen samt bottenstocken. På den sidan som slogs ned finns en skalle på dymlingen och i andra ändan var man tvungen att slå ett litet jack (här användes yxeggen) och därefter slå in en träkil som på så sätt får dymlingen att expandera. Bordläggningen och spantet tvingas därmed ihop. Även andra verktyg i järn framkom vid friläggningen så som en liten sjömanskniv med eggen intakt. Metallerna var i princip bara svartfärgade utan korrosion. Ett flertal handtag av trä utan egg eller skär påträffades också. Mycket tyder på att dessa funnits ombord. Ett Karl XI mynt påträffades ombord i akterpartiet. Myntet var i bra skick och var slaget 1676. I en samlad miljö hittades flera köksredskap, dels fragment av trätallrikar med bomärken samt en intakt sopkvast, men också fragment av mindre träkaggar och ett lock till en ölstånka. Detta kan indikera att skeppet haft en mindre kajuta i aktern. Inga spår av någon murad spis påträffades. I den förliga delen av vraket på styrbordsidan påträffades en välbevarad skumslev som främst användes till att skumma av öl samt vid smörframställning. Ett flertal riggdetaljer som med största sannolikhet tillhört fartyget påträffades. Bland annat framkom en droppformad jungfru i fören. Jungfrun är en riggdetalj som sitter mellan vanten och relingen i syfte att justera stagningen av en mast. De droppformade jungfrurna är av medeltida snitt. Enlig uppgift försvann de mer och mer under första hälften av 1600-talet. Ytterligare en riggdetalj som påträffades och som indikerar att fartyget haft råsegel är en så kallad racksläde eller rårack. Denna typ av rack är typisk för en rårigg. En racksläde fungerar som ett slags kullager som lät råna löpa upp och ner på masten på ett smidigt sett. I andra och senare fall använde man rackklot, ett antal träkulor trädda på en tamp, som ett pärlband som rullade längs masten med samma syfte som racksläden. Precis som den droppformade jungfrun ser man drag av en äldre skeppsbyggartradition. En välbevarad krok av järn med ett litet hål i spetsen tolkas också som tillhörande fartygslämningen. Det är förmodligen en krok man använde i fallen på seglen för att säkra dem i relingen. I hålet fanns en tamp knuten runt kroken som hindrade den från att "hoppa" ur sitt läge vid exempelvis sjöhävning eller kraftiga vindar. Kroken kan också ha använts som en lyftkrok. I den aktra delen där det är troligt att en kajuta har funnits, hittades en liten välanvänd lackstång. På vrakets förliga styrbordsida påträffades en muskötkula i bly och i aktern åt babord ett värjhandtag. Fynden kan antyda att skeppet inte använts som fiskefartyg eller bondseglare. Värjhandtaget är i trä, klätt i skinn med fina tunna mässingstrådar. Greppet har en träkärna och inte en spiral som många andra samtida exempel. Värjfästet har tydliga likheter med de som påträffats på både Regalskeppet Vasa (1628) och Kronan (1676). Makrofossilanalys: I materialet fanns en stor mängd identifierat växmaterial samt en stor andel med skadade cerealier som kan hörröra från hästdynga men även köksavfall i form av fiskben och laxfjäll. Frön från blåbär, smultron och lingon kan indikera latrinrester. Här påträffades också linogräset jättespärgel, ett ogräs som inte fanns i Stockholmsregionen utan påträffas i Mellan- och Östeuropa. Datering: Sex dendroprover togs från lämningen av vilka tre kunde dateras. Virket avverkades under vinterhalvåret 1673-1674. Proveniensen på timren är från Öster- Norr- eller Västerbotten. Stratigrafi: Lämningen låg i nordvästlig riktning med fören pekandes upp på en naturlig grynna. I området där fören var belägen överlagrades lämningen av ett ca 1,5 m tjockt kulturlager. Kulturlagret i aktern var ca 2,5 m tjockt. Fartygslämningen vilade på ett massivt lager med huggspån och träflis. Schaktet kunde inte grävas ned till ursprunglig bottennivå på grund av hastig vatteninträngning samt överhängande risk att schaktkanterna skulle rasa. Tolkning och rekonstruktioner Fartyget har inte varit speciellt stort och inte byggt för öppet hav. Om lämningen sänkts avsiktligt är oklart. Fynden och riggdetaljerna som påträffats tyder på att skeppet förlist på platsen. Vid en eventuell medveten sänkning bör flertalet viktiga och kostsamma föremål ha tagits tillvara. Det som talar för en medveten sänkning är att det precis intill masthålet på styrbordsidan påträffades en påle nerdriven genom skrovet. Den är inte daterad så den kan mycket väl tillkommit långt senare. Pålen är ca 15 cm i diameter. Den ingår inte i en större anläggning men kan möjligen drivits ned med avsikt att hålla vraket på plats på den sluttande grynnan med det strömmande vattnet. Skrovet på vrak 4 var flatbottnat men också smäckert byggt och hade en ungefärlig längd på 12 m. Skeppet hade en låg bordgång och aktern hade raka bordläggningsplankor mot akterstäven. Inga skeppsdelar som indikerar att skeppet har haft akterspegel påträffades men det kan inte uteslutas att det har funnits en sådan. Förstäven fanns endast bevarad upp till ca 0,5 m vilket gör att resterande del har rekonstruerats utifrån målningar på liknande skepp. Skrovformen är droppformad vilket troligen gjorde att skeppet blev snabbseglat och lätt att manövrera. Som tidigare nämnts bör det ha funnits ett liten ruff/kajuta i aktern. Inga delar till denna påträffades varför den inte varit möjlig att rekonstruera. Rekonstruktionen på skrovformen är baserad på de skeppsdelar som påträffades vid undersökningen. Den största bredden har varit 3,3 meter. Rekonstruktionen av skrovet ger en tydlig bild av det avsmalnande akterpartiet, vilket indikerar att skeppet varit ett snabbseglande och lättmanövrerat skepp. Kölsvinet med masthålet var förskjutet lite akteröver vilket tyder på att fartyget haft en fockmast i fören. Utan fockmasten hade segelegenskaperna blivit bristfälliga. En tolkning är att vrak 4 fungerat som en mindre transportfarkost och då som en länk mellan de större örlogsskeppen och hamnar/redden eller mellan olika destinationer dit den kunnat segla med manskap eller meddelanden på ett snabbt och smidigt sätt. Dessa mindre skepp kunde även bestyckas med en mindre kanon (ett stormstycke) i fören.