"KALMAR 7" "FYND 7"

Bärgning: Norr om Kalmar slott, i Slottsfjärden, låg från medeltiden fram till början av 1600-talet såväl stadens som slottets hamn. På en karta från 1610 kallas hamnen "Kättilen" (kitteln). Sedan medeltidsstaden under 1600-talet jämnats med marken, och en ny stad byggts på Kvarnholmen norr därom, blev slottsfjärden allt mer uppgrundad. Nästan hälften av den ursprungliga vattenspegeln fylldes igen under 1800-talet, för ny bebyggelse och parkanläggningar i dess norra och östra del. Under 1900-talet hotade det resterande vattenområdet helt att växa igen, och dess stillastående vatten hotade att bli en sanitär olägenhet för staden. På grund av detta, men även av historiska och arkitektoniska skäl, beslöts att rensa upp såväl Slottsfjärden som vallgraven. 1932-1934 torrlades det aktuella området och grävdes ut såsom Stadskommunalt reservarbete. Den kulturhistoriska undersökningen leddes av riksantikvarie Martin Olsson, coh Harald Åkerlund svarade för uppmätningarna av vrak och påträffade anläggningar. De delar som torrlagts genom utfyllnader på 1800-talet kom dock inte att undersökas. I hamnområdet påträffades, förutom artefakter från fyndrika kulturlager, flera vrak samt lämningar efter spärrar, bryggor och förtöjningsplatser. Vraket SMA 712:031 (fynd 7) dokumenterades och vrakdelarna märktes upp och flyttades till källaren i Kalmar slott i väntan på konservering. Vrakdelarna kom därefter att fortsätta förvaras i nämnda källare tillsammans med övriga fynd från undersökningen av Slottsfjärden. Båten har tolkats som en skeppsbåt. Status: Vraket var relativt väl bevarat. Båten har varit omkring 6 meter lång och 2 meter bred, rundbottnad samt snipformig. Spanten var av ek, en och furu. Köl, stävar och bordläggning var av ek. I botten hade den tät garnering av furubräder, som även fungerat som tiljor. Garneringen fanns endast över ett 2,2 meter långt parti mitt i båten. Under det näst förligaste spantet låg emellertid ett 73 cm långt, inpassat furustycke, som synes ha utgjort underlag för bottentiljor även här. Vid sidan av garneringen låg två grova följare, som var nedfällda över spanten. Den ena av den hade gjorts av en obarkad björkstam, den andra av en fyrkanthuggen ekbalk. Dessa var ej fastgjorda till spanten. Kölen, som var T-formad med mycket breda kantlister, är 3,5 meter lång. Med förstäven har den förenats i en vertikal snedlask och med akterstäven i en horisontal, mycket kort snedlask. Båda stävarna är svängda. Förstävens bevarade del har något större bukt, samt är bredare än akterstäven. De bägge stävarna har vardera bestått av två stycken, med de övre delarna saknas. I såväl för- som akterstäv finns hål för fånglinor. Stävarna saknar spunning. De 8 bottenstockarna är gjorda av böjda enstammar och krokväxta tillyxade grenar av ek och furu. A upplängorna fanns det endast kvar några avbrutna stycken av de övre delarna. Delar av sju bord fanns bevarade, och det ursprungliga antalet bör inte ha varit fler. Spanten är fästade till borden av enepinnar och borden är inbördes sammanfogade av klinknaglar av järn, nitade över fyrkantiga brickor. Grunda drevrännor fanns för tätningen av snott nöthår och mossa, och bladlaskana var tätade med mossa. Borden är väl lannade. Vid stävarna är de sneddade och avtunnade. Bordtjockleken är endast 12-15 mm och bredderna dryga 20 cm, utom samborden, som är något smalare. Utanför styrbordssidan låg tre bitar av en list, förmodligen essingen, som är 5 cm bred och 3 cm tjock. På listen fanns ett hål som bör ha hållit en årtull. Kölsvin och mastspår saknades (status 1932-1934).